Skål. Vi syns under bordet!

Dra en smärtgräns va' fan. Det här är ju rena rama fiaskot! Min mobil lever sitt eget liv - eller rättare sagt - har gått vidare i ett annat liv. Först trode jag bara att grabben spelade. "Vännen, kan jag hjälpa dig med något? Behöver du laddas?". Nehe,inte det. Fanskapet har gått och dött! En död telefon = En död Hanna (som det ser ut nu i alla fall). Gaah! Minst sagt. Suck, dra en jävla smärtgräns..

Men något positivt kom självklart ur det hela. Mat. Tröstätning. Spontant ihop-kokande: Turkisk yoghurt och ett stycke banan. Jordgubbar och hallon. Vips. In i frysen. Sleva i dig. Ät kvinna. ÄÄÄÄT! Handen på hjärtat. Detta var tamig' sjutton inte illa. Eller som Mast skulle ha sagt: Det var den godaste lasange jag ätit.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0