A - B - N - A

Anna, bussarna här utanför går ingenstans
Det är ingen som vill nånvart
Jag har åkt så många varv
Men det är alltid lika svart

Anna, är det tiden på året som skrämmer
Är vi trygga bakom väggarna här
Jag vill inte få in den här världen
Den är så tom och tyst och tvär

Och min tunna karaktär
Bara vrider och vänder sig
Jag vill va bättre man för dig

Ett smartare drag, en lösning
En lanterna på din gungande båt
Jag vet att jag sluter igen
Men det känns som det är mig dom vill åt
Jag vet, men det känns så än

Anna, det är ett timglas som bara rinner
Det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
Är det natten som tränger sig på

Och jag drömmer så konstigt igen
Anna, håll mig hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
Jag förstår bara det som är vårt

Nu tänder dom gatubelysningen
Bussarna åker sitt varv
Jag letar efter rispor på ytan
En spricka, ett hål, en skarv

Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nånting under alla listor
Alla bingon, alla tävlingar
Alla steg tillbaka

Res mig opp, ge mig lust att hänga på
Jag ska värma dig Anna, jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet, trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå

Hur beskriver man en känsla?

Släpp taget.
Låt mig falla.
Bara för ett ögonblick.
Släpp taget.

Jag vill inte lämna er.
Jag vill stanna kvar.
I dag får ni vara ledsna,
ni får gråta,
det är givet.
Men så måste ni bli glada igen,
tårka tårarna,
och ta för er av livet.
Jag älskar er.


Och jag tror att jag har inlett en outforskad period.
Kent-period.

Markus Krunegård.
Platens.
November.
UNTZ. UNTZ. UNTZ.

Förresten så har mitt hår blivit sådär snuskigt kort i nacken igen.
Och luggen är lång.
För öronkomplexn.
Precis som Mr. skulle ha formulerat det.
UNTZ. UNTZ.

Den bitterljuva känslan som knackade på i början av september har slagit sig till ro.
Gjort sig hemmastad.
Det märks i hela mig.
I hur jag agerar Tänker.
Reflekterar.

Hösten vilseleder, men frestar likväl.

Autumn leaves under frozen souls,
Hungry hands turning soft and old,
My hero crying as we stood out their in the cold,
Like these autumn leaves I don't have nothing to hold.

Handsome smiles wearing handsome shoes,
Too young to say, though I swear he knew,
And I hear him singing while he sits there in his chair,
While these autumn leaves float around everywhere.




Och när allt kommer omkring så är ensamhet vackert.
Dra åt helvet.

Likt ett Big Pack.
Tresmak.
Jordgubb, vanilj och päron.

Det är jag som bär på det.
Och alla bara käkar.
Men vad fan får jag?
Inte ett skit,
om man bortser från den tomma plastbyttan,
vars innehåll har tillfredsställt alla.
Utom mig själv.

För fan.
Jag är människa jag också.

Mer hattar, kräftor och girlanger.
Sånghäften, kex, ostar och klanger.
Snapps ett, snapps två och sjuttionio. 
Fullt krök mot drömscenario.

Och idag är jag aningen sliten.