A - B - N - A

Högstadiedisco för vuxna, det är vad det är. Diskodunk från deras tidiga vuxenliv, det är vad som spelas. Stora starka i  megaglas, det är vad som hävs. Det är sjukt underhållande att få se vuxna medelålderskvinnor och män med ölkagge bli redlösa. Utan hämningar blir de unga på nytt. Odödliga.

Men vad tillför After Skin' mig? Ingenting egentligen. Ögongodis. Inget specielt. Ögongodis. Inte mycket alls. Ögongodis! Det är så typiskt mig. Ögonkontakt. En sekund. Tre sekunder. Fem sekunder. Pang. Jag faller handlöst till golvet. Men eh, det var en handfull fina sekunder. Och han, som ni förstår, han var fin. Finfin. Finemang. Fina fisken.

Skammligt, men Boten Anna har aldrig varit bättre. Förlåt, men jag har kärrat ner mig i Now You're Gone. Basshunter har gjort det igen. Men till skillnad från i sommras så svänger detta.

Och ikväll är det After Ski med Barbados. Jag tycker om dansband. När kärringmusiken går igån blir Hanna på bugg humör. Jag tycker om att bugga.

Idag är det ingen bra dag. Ingenting går min väg. Skicklig som jag är har jag lyckats skära av mig halva tummen. Jag har svimmat, frusit och svimmat igen. Vädret är varken ris eller ros. Mer något i stil med stjälk. Trots de tolv timmarnas sömn som jag fått är jag helt urladdad.

Så istället för att ila ner för pister sitter jag här, med en dator, framför en brasa, i en stuga högt upp i norr. Det är gott. Ungefär lika gott som hemmagjord yoghurtglass. Eller jeansshorts. Eller Harry Potter.

Vi gjorde Fun Parken, Natta och jag. Till skillnad från hoppen i våra skogsslingor (som egentligen inte är att leka med) utgjordes backen av flertalet, för oss, gigantiska kullar. För att göra en lång historia kort, jag satsade, flög, och till min stora förvåning - landade galant. Hur-i-höjden kommer det sig? Hur lyckades jag?

Okej, man har ju knappt kunnat undgå festivalkriget mellan Hultsfredsarrangörerna, Luger och EMA Telstar? Den senaste tiden har det varit skapligt rabalder kring datum och blabla. En lätt överdrift kanske. Nå väl, jag ska göra denna historia kort. Eller historia? Vad är det jag sitter och säger (skriver)? Punkt!

Jag är i extas! Bortom denna värld racear jag omkring på rosa, fluffiga moln. Jag saknar näst intill ord, och det tror jag att de flesta, som känner fröken Wessman, snart kommer ha förståelse för. Jag menar. Det jag vill ha sagt är. Eller. Panik! Foo Fighters! 14 juli! Foo Fighters. Stockholm. För tillfället skiter jag i allt som heter fysik och koncentration, och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte om det går skit på provet imorgon. Det här är fan stort. Så mycket större än Hultsfred någonsin kommer att kunna bli i år. Fast i och för sig - tänk på de är bokade där också? Tänk om det är så oerhört fiffigt att det blir dubbelt upp i sommar? Tänk om. Tänk om. Då är det en alldeles för lycklig Hanna. Då blir jag nog så lycklig att stämmbanden går sönder, och jag dränker mig själv i duschen. 

Miniräknaren går på högvarv. 110% fokus på det som måste göras. Ekvationer, interferens och frekvenser. Jag tror inte att jag varit såhär smart på länge! Fysiken är - numera - en dans på taggfria rosor. Och därför förtjänar jag en alternativ tacos. Eller som mamma kalla det i telefonen - "Det där lät mer som pyttipanna?".

I övrigt så blir jag inte klok på detta längre! Raaw!

Jag och teknink, det är som filmjölk och kaviar. Det funkar inte. Framförallt gällande installationer. Jag antar att jag saknar enerig för att försöka avinstallera programmet. Allt står ju på finska.

Spontana idiotgrejer borde inträffa oftare. Som att fiska upp någon på stan, ta första steget, springa näck i korridorerna på Katedral efter skoltid, eller, varför inte något så enkelt som att slänga sig in i Audi med fem goa grabbs'? Jag menar, är det inte det som ger vardagen ett stor plus i kanten? Mer sånt', det gillar vi. Skarpt. 

Mäkigt det här med fysiken. Det vill sig liksom inte, vilket möjligen skulle kunna bero på att jag har tappat motivationen någonstans? Men eh, det orkar vi inte bry oss om nu. Det är en dag imorgon. Och en dag efter det. Nu bli det skönmys med film. Tror jag.

Har i övrigt haft ett par sköna timmar med Cillan och Madde. Kaffe, kaffe, kaffe.

Sju minuter kvar, Sju minuter kvar på den där lektionen som jag egentligen är menad till att ha. Förlåt, men jag kan inte. Ödjukaste faller jag på knä, låter mina svarta jeans färgas dammigt vita av de skitiga korridorsgolven. Förlåt, och återigen förlåt. Men tyvärr, det skulle aldrig ha funkat. Vi är inte menade för varandra. Kemi B.
 
I övrigt är jag nöjd över det jag preseterat under den senaste timmen. Jag har tagit mig i skjortkragen och skrivit ihop mitt CV. Och nu kan jag inte göra annat än att vänta. Lycka till Hanna. Lycka till.

Till min fasa har jag glömt att berätta om drömmannen! Ni vet, han som faller pladask framför dina fötter? Han som öppnar varje dörr till dina sinne, som får dig att glömma allt om förnuft och kontroll. Han som respekterar dina fel och brister. Han som är beredd att aldrig ge upp. För ni förstår, i helgen såg vi The Notebook. Punkt. Fyra blödiga tjejer, och The Notebook. O vad finns det egentligen att säga. Vem faller inte för Noah? Vem kan undgå att tankarna på något underligt vis dras iväg till ett annat universum, där allt faktiskt blir verkligt? Det jag menar är, här på jorden finns han knappast? Nej, det måste vara den smörigast filmen som finns att få tag på i vidoebutiken, men fan, varför ska man gå och bli så satans berörd? "Noah - vill du gifta dig med mig? Oss?". Hanna och brudarna, vakna! Drömmar är för färskingar!

"The best love is the kind that awakens the soul and makes us reach for more, that plants a fire in our hearts and brings peace to our minds. And that's what you've given me. That's what I'd hoped to give you forever."

Projekt "sno-en-twistad-sked-för-varje-cafébesök-under-2008" har inletts. Ja, jag tror inte jag behöver förklara själva grejen. Men, kära kvinnor, ärade män, för er som finner mitt skirvande oerhört invecklat och svårt tolkat - Under 2008 ska jag stjäla, sno, låna, kalla det vad ni vill, ett stycke sked från varje fikabesök. Yes, kalla mig kriminell. Idag har det blivit två.

En utlandssemester verkar snart vara inplanerad för sommaren. Jag menar, allt vi planerar blir ju verkligen av (?). I vilket fall som helst. Denna gång ser det ljust (soligt) ut. Två veckor i Portugal i början av sommaren. Dagen efter skolavslutningen. Snälla, vi partar' hela natten, dansar sönder våra sommarsandaler och skiter i att sova under avslutningen? Snälla? Låt mig få vara ett äckta diskooffer. Nattens jävla DISKOOFFER. (Ett dilemma dock. Qué pasa med Hultsfred? Jag skulle kunna åka fram och tillbaka till Portugal, två gånger, för samma slant som 3-dagarsbiljetten. Portugal? Hultsfred? Portugal? Hultsfred? Varma, långa brafotanätter eller en halvljummen afton bland öl (och mer öl), skit och ett hav av stinkande, skrällande och skålande festivalmänniskor? Fan, inte ens jag kan motstå Peter Doherty. Inte då - då han blir snyggare och snyggare. Sexigare och sexigare. Fast.. så var det ju Portugal. Jävlar)

Vill se fram emot en sjukt pimpad helg också. Mys (?), Årsboksmöte (?), krök (?) och mycket strapatser (?). Sjä(ää)lvfallet kommer allt att äga rum. Det har vi ju planerat, eller hur?

Dra en smärtgräns va' fan. Det här är ju rena rama fiaskot! Min mobil lever sitt eget liv - eller rättare sagt - har gått vidare i ett annat liv. Först trode jag bara att grabben spelade. "Vännen, kan jag hjälpa dig med något? Behöver du laddas?". Nehe,inte det. Fanskapet har gått och dött! En död telefon = En död Hanna (som det ser ut nu i alla fall). Gaah! Minst sagt. Suck, dra en jävla smärtgräns..

Men något positivt kom självklart ur det hela. Mat. Tröstätning. Spontant ihop-kokande: Turkisk yoghurt och ett stycke banan. Jordgubbar och hallon. Vips. In i frysen. Sleva i dig. Ät kvinna. ÄÄÄÄT! Handen på hjärtat. Detta var tamig' sjutton inte illa. Eller som Mast skulle ha sagt: Det var den godaste lasange jag ätit.

Nyår. Such a lyckad afton! Efter en del krux så inleddes aftonen hemma hos Filip Sköld (ni vet, grabben, also known as en av mina bästaste?). Under dagens gång hade han, jag, samt allas våran Doffe pysslat med mat och dukning. Spontana förrätter (ihop slängda cirka en halvtimme innan kalaset började. "Fan, vi satsar. Lite bröd, ost, någon oliv eller så? Kanske en gnutta korv och en bit soltorkad tomat?"). Bruudsen anländer och festen kan dra igång. Trerätters (orgasm. VARNING. Matorgasm!), gott att dricka (Caribbean Kick - hur låter inte det? Ljuvligt tjejer. Ljuvligt!), trevligt sällskap (till och med vuxenbesök) och andra fräscha grejer.

Efter, plus/minus, fyra timmars förfest (ja, jag får nog kalla det så) pallrade vi oss vidare, på cykel, i kylan, mot staden. Till Johan. En minst sagt sprakande afton. Bubble. Raketer. Smällare (inomhus?!). SNÖ! Oh ja, mycket, mycket, MYCKET mer! Danke, tack och wow!

De inledande dagarna på 08 har varit typiskt sega. Jag har fullkommligt nördat (och nu snackar vi 5-6 timmar i sträck. Dagligen) Tomb Raider. Jag fattar inte vad det är med mig och det starka bandet. Inte nog med att det är det första spelet (nu snackar vi grov grafik, första PS-konsolen och kroppsformer á la Madonna under 80-talet), jag har ju aldrig klarat det (som någon, host, påpekade exxtremt tydligt igår). Nåja, en gång för alla så ska jag väl antagligen klara det. Därutav allt spelande. All denna hysteri. Alla dödsskrik som får grannarna att vakna. Snälla, dra en smärtgräns för fan!

Hanna