Kanske det värsta på länge
24 februari.
Säg, det här är inte vilken tisdag som helst.
Fettisdag, bokrea start, förlovningstider och, tada, dagen för offentlig förnedring.
Efter att ha stressat ner till stan (maxpuls) parkerar jag min cykel på Filbytertorget, oger som aldrig sover, ständigt besökt och fyllt av människor. Jag är illröd om näsan tack vare kyla och snuva, håret spretar okontrollerat åt alla tänkbara håll och jag flåsar som om ventilationssystemet lagt av. Fem meter framför mina fötter står ett TV-team på 2 pers, och när jag kommer gående känner jag hur reportens ögon scanar av gågatan på intervjupersoner.
En öron sökande efter sitt middagsbyte.
Hjälplöst fastnar jag i hans klor.
Han: Hej. Vi kommer från extremt-lokal- dagstidning. Har du tid att svara på ett par frågor?
Tänker nix. Nope. Hanna. Nej!
Jag: Javisst!
Med filmkamera inzoomad och mick upptryckt i ansiktet går han igång och börjar prata om att Kronprinsessan Viktoria och Daniel har förlovat sig.
Herregud. Var det detta skulle handla om? Baggis! Jag har ju suttit bänkad hela dagen, uppdaterat mig med extrainsatta nyhetssändningar var och varannan kvart
Och så spinner han på. Lite för laddad och matad med allt jag intagit ifrån kungahuset under dagen vill jag säga så mycket som möjligt. Det går relativt fint ändå. Försöker samlar mig, varva ner och inser att snart, när som helst är det här över.
Sista frågan kommer.
Han, något i stil med: Tycker du det är bra att vi har ett kungahus i Sverige?
Jag: Ja.
Han: Varför?
Jag: Varför inte?
Så här har ni mig. Hanna i ett nötskal. Hon som har svårt för att välja svart framför vitt eller ja framför nej. Hon som helst väljer grått och kanske.
Kunde jag inte, för en gångs skull förmå mig att komma på något annat. Varför inte? Vadå varför inte?
Jag tack för mig, drar halsduken högt över öronen och ilar från min offentliga förnedring.
Såhär i efterhand tröstar jag mig med att det bara är 200.000 potentiella svenskar som kommer att ta del i min intervju.
Så länge det inte läggs ut på YouTube vill säga.
