A - B - N - A

  

September 2001. Vad gjorde du?
Vad gjorde vi? Vad du gjorde vet jag givetvis inte,
men själv hade jag just börjat på ett nytt arbete i Stockholm,
samtidigt som jag slet med att få mitt och barnens liv i ordning efter en skilsmässa.
Och vi var nog alla mer eller mindre upptagna med det som hände den där tisdagen i New York, då tornen föll.

Det inte bara känns som länge sedan.
Det är länge sedan.
Det där arbetet har jag lämnat bakom mig, jag är numera omgift och mina pojkar har vuxit upp och blivit män. Åtta år är en lång tid.

I september 2001 fängslades den svenske medborgaren Dawit Isaak i Eritrea.
Under hela denna tid har han förblivit inspärrad i olika helveteshålor – det lär finnas över 300 av dem i landet. Tortyr är inget ovanligt; Dawit Isaak är en av dem som drabbats.
Samtidigt är fängelse­systemet som sådant brutalt, och hänsynslöst.
Somliga fångar sitter inburade i underjordiska hålor, andra i oventilerade fraktcontainrar. Och somliga fängelser är föga mer än dödsläger, dit fångar släpas för att aldrig mer återvända. För att dö, grävas ned, glömmas bort.

Vad hade då Dawit Isaak gjort i september 2001?
Jo, han var journalist på landets största tidning, och där rapporterade man om en grupp styrande som krävt vissa demokratiska reformer.
Det räckte.
Någon rättegång har aldrig hållits.

Hans brott var yttrandefrihet.

Yttrandefrihetens flerhundraåriga princip bygger dels på tanken att var mänska, på grund av det förnuft hon är född med, har rätt att bestämma inte bara över sig själv, utan även över styrseln i det land hon lever i. Dels faller den tillbaka på en enkel men bara långsamt uppdagad insikt: att det inte är tvivel, ifrågasättanden och avvikande åsikter som gör ett samhälle svagt, utan i stället från­varon av detsamma. Det påminns vi om inte minst i höst, 20 år efter murens fall. Censur utsöndrar en syra som upplöser just det system det är tänkt att skydda.
Och förr eller senare faller alla diktaturer.
Alla.

Liksom att luften inte är något vi tänker på, så länge som den finns där, är det lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats. Eller, som Dawit Isaak, behövt betala dess pris. Samtidigt är yttrandefrihet något odelbart, även i så måtto att man som enskild aldrig kan förvänta sig något man samtidigt är beredd att låta någon annan stå utan.
Friheten att yttra sig. Eller, i förlängningen, friheten själv.
Principen prövas alltid i det enskilda fallet.

November 2009.
Dawit Isaak sitter fort­farande fängslad.
Vad gör vi? Vad gör du?
Åtta år är en lång tid.



Peter Englund,
Svenska Akademiens ständige sekreterare