Det är så lätt att vara efterklok.

Det är nu vi kan stoltsera med våra stammiskort på Wayne's. Jag förstår verkligen den där ursnygga baristan på andra sidan disken. Till och med jag skulle garva om ett fnittrigt tonårsgäng rusar in, i jakt på favoritplatserna, för andra gången inom loppet av två timmar. För jo, imorse så intog vi stället straxt efter tio slaget. Vid halv tolv kilade vi till historian (som jag i övrigt har tappat sjukt mycket intresse för nu), och efter det, straxt efter ett satt vi där igen. Och då, då kom det där leendet - "Har ni ingen skola idag eller?".

Allt som allt: 6 intensiva timmar med thé, morötter, latte och juice (BUSTED! - Godmorgon eller Tropicana?). För jo, vi snackar endast idag.

Det är tärt - mina vänner - hur man plötsligt kan känna en sån' intensiv längtan av en gnutta värme. En bröstkorg mot ryggen, det är trygghet. Ett utlovat löfte, det är säkerhet. Ett menande leende, det är uppskattning. Nej fy, har du gått och blivit blödig Hanna? Qué? Jag? Pyttsan heller! Det har jag alltid varit. Din jävel, du är desperat? Nej, inte det heller. Jag skulle mer formulera det som "i behov". Ett vidrigt ord egentligen, då jag egentligen bara söker en myskamrat. 

På tal om myskamrat! På lördag blir det sushi, film och krök - och vet ni vad? Mysigare än så blir det inte.
 
Hanna

Du kan hänga på låset och vara till hands,
det är ingen som ser dig då
Det vackraste väntar och gör ståtlig entré från ingenstans
Och du skulle va trogen och mer i balans om det fanns nånstans att gå
Hon försvinner i mörkret just när du har förstått
Att det där var din bästa chans
Och du längtar aldrig hem
Det är ingen där ändå
Och när stjärnorna faller ser du chanserna komma och gå

Ja, det är som det är
Det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel

  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0